Vadå bönesvar?!

Väntan har nu slagits om till en enorm längtan, en längtan efter att för första gången få träffa min världfamilj. Jag tror helt seriöst att jag har fått världens bästa familj. Låt mig ta det från början…

Under det senaste halvåret har jag loggat in och ut på min mail flera gånger per dag, för att se om jag har fått något informerande mail. Om jag inte har väntat på svar från stipendier, så har jag det varit på ett livstecken från Explorius. Men jag tror aldrig att jag har blivit så glad för ett mail, som jag blev igår. Tänk vad ett mail kan glädja, fascinerande! Mailet med rubriken ”Placering” var bättre än jag någonsin kunnat drömma om. En placering i Florida, bara det säger en del, och sen familjen! En familj som verkar vara given från ovan. Tre barn i åldrarna 16-11 år, ett engagemang i en Baptistkyrka, sportintresserade samt ett kärleksfullt föräldrapar. Vad mer kan man önska?


Bara genom att läsa det bifogade brevet, som följde i mailet, svävar jag på moln. Nog för att jag har bett om en kristen familj, men sen att få familjen Coste känns för bra för att vara sant. Att de bor i Florida gör ju inte saken sämre. Anledningen till varför jag inte har önskat delstat, har varit för att organisationen då enbart skulle behöva hitta en passande familj, och inte behöva vara begränsad till ett visst område. Att bli placerad i en bra familj, samt att få bo i Florida, låg bortom mina tankar. Har alltid föreställt mig att jag ska hamna i någon sketen delstat i mitten av USA, dit ingen skulle åka självmant. I vilket fall har jag nu fått alla pusselbitar på plats. Jag har delstat, familj, skola samt avresedatum. 29 juli bär det av till New York, för att senare åka vidare till Florida! Time to answer the family :)

 

FLOOORIDAA!!!!!

Vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag har nu fått placering i Tallahassee, i Florida! Helt galet! Måste bara springa ett varv runt huset, ringa alla jag känner och nypa mig själv i armen, innan jag kan samla mig och skriva ett mer utförligt inlägg. Håll ut! 

 

Dröm

Hade en liten halvknepig dröm i natt. Jag drömde att jag hade fått placering i en väldigt annorlunda familj. Det var en helt vanlig skoldag och jag hade precis kommit hem från skolan, då mamma kom fram till mig med två stycken handskrivna brev. Den förväntan som fanns i hennes ögon gav mig en visshet om att det var brev från värdfamiljen, men varför två brev? Jag öppnade i alla fall det ena, ett vinrött kuvert med en hyfsat fin handstil skrivet på framsidan. Jag började läsa brevet och ju längre jag kom, desto mer avskräckt blev jag. Brevet började med en berättelse om vad det egentligen innebär att ge sig iväg som utbytesstudent, vad familjen krävde av mig m.m. Jag öppnade det andra brevet, och då visade det sig att mamman och pappan hade skrivit var sina brev, med helt olika innehåll. De tyckte inte lika om särskilt många saker, speciellt inte vad det gällde hemmet och arbetsuppgifter. Har även ett svagt minne av att de inte ens bodde på samma ort, konstigt.

  

Engelska arbete

Idag började jag och Agnes, en klasskompis som också ska åka iväg som u.student till USA, med ett arbete i engelskan om att vara just utbytesstudent i USA. Alltså jag och engelska i skolan går inte riktigt ihop, vet inte om det är min fantastiska grund, (som aldrig blev lagd,) eller om det handlar om motivation hos mig samt min fina klass? I vilket fall så har både jag och Agnes förlängt engelska B kursen till hösten då vi kommer hem. Vi kommer då få göra ett nationellt prov och sen få våra betyg, rätt skönt att slippa pressa sig själv så hårt denna terminen, för att sedan bli besviken av resultatet.

Eftersom nästan ingen i min klass gör något vettigt på lektionerna sa jag till min lärare att jag inte tänker följa hennes planering, utan göra en egen, för att lära mig så mycket som möjligt inför USA. Jag och Agnes har nu bestämt oss för att redovisa vårt arbete någon gång i vår, no time limit ;). När vi satte oss ner för att göra en mind-map dök det upp tusen saker som vi skulle kunna ta med i vår redovisning, allt från maten i USA till hur det är att leva i en familj med enbart en förälder, (inte för att vi vet, men... haha). Fick även tipset av min lärare att det kan vara bra att se amerikanska serier för att bättra på sin hörförståelse, härligt att min lärare säge det, då behöver jag inte få dåligt samvete av att jag börjar kolla på en ny serie. Ska slå på stor och börja se 24 igen, måste dock vänta tills kära syster kommer hem, annars blir hon avis.

     

Väntan..

Har inte bestämt mig än om jag tycker om det eller inte. Jag kollar mailen flera gånger varje dag, för att se om jag fått något mail från Explorius eller någon stipendiefond. Jag är lika nyfiken varje dag jag gå och hämtar posten, kanske det är så att jag har fått ett brev? Vad väntar jag på? Ställde mig frågan förut idag och kom inte på något bra svar.

Visserligen väntar jag på att få åka iväg, att få ta mitt sista farväl till familjen och se vad världen har att erbjuda. Men nu då...? Är det placering, besked från stipendiefonder, eller bara en räkning från Explorius som jag så ivrigt går och väntar på? Ska nog försöka släppa allt lite, det är ju trots allt mer än fyra månader tills det bär av. Mitt liv är här och nu! Tänk om något oförutsägbart skulle inträffa och jag nu mot all förmodan inte kommer iväg, ska jag ha gått och väntat på något som bara går i krasch, missat mer än ett halvår av min gymnasietid? Nu är våren på väg och jag ska från och med denna stund försöka ta vara på varje dag, tills jag åker iväg, extra mycket.

Livstecken!

Har inom loppet av två dagars fått livstecken från två håll i världen, Nya Zeeland och USA. Fick för några dagar sedan ett mail på facebook från Olivia, riktigt roligt! Hon undrade lite hur allt  var och hur det gick med förberedelserna inför USA. Härom dagen fick jag även ett handskrivet brev, hur länge sedan var inte det? Handskrivna brev är verkligen underskattade, mer sånt! Funderar seriöst på att skaffa mig brevvänner lite här och var för att få utlopp för mitt skrivande. Elina vill du bli min brevvän igen? Är i och för sig tusen gånger roligare att få brev än att skriva dem. Tänk dig att du kommer hem från en lång och mindre rolig dag i skolan och ser ett brev med sitt namn på, skrivet med färgpenna, lyckan är enorm.

Beccie gjorde verkligen min dag då jag såg hennes handstil på ett brev i mitten av posthögen. Ett mintgrönt kuvert med söta kommentarer på baksidan. Tack! Även Rebecca undrade hur allt var här hemma och hur förberedelserna gick. Eftersom hon har lyckats göra sönder sin dator är det svårt att skypa, därför fick det bli brev.

 

Mail om avresedatum, 29 juli - 13 september

Som jag har berättat tidigare har jag under det senaste halvåret haft ett litet extra öga på mailen, för att se om det möjligtvis dyker ner något mail från Explorius. Fick ett mail idag från just Explorius, alltid lika roligt. Den här gången handlade det om avresedatum. De räknade upp 14 olika avresedatum till destinationen New York, men det är först när man fått placering som man får ett bestämt datum. Måste erkänna att detta var första gången som jag fått en pirrande känsla i magen på grund av ett mail. Wow, något av dessa datum är mitt avresedatum för mitt kommande år i USA. I och för sig skiljer det mer än en månad mellan dem, men men... I mailet stod det även en del om visum, informationsmötet men främst om just tid för placering. Vissa har redan fått familj, men de allra flesta kommer inte att få en familj förrän i slutet av sommaren. Lite drygt om ni frågar mig, men det som väntar på något gott...

 

The Swedish Bikini Team

Pratade med Freddys pappa under Rebeckas och Freddys bröllop i vintras. Vi pratade lite allmänt om att jag skulle åka som utbytesstudent till hans hemland och det första han sa, (när min kära mor påpekade att jag skulle bli blond igen till USA), var "The Swedish Bikini Team". På 80-talet var det tydligen en reklamfilm i USA med fem blonda svenskar i bikini. Sedan dess vet, enligt honom, alla amerikaner vilka "The Swedish Bikini Team" är. Han uppmanade mig att jag skulle påstå att jag var med i ett "bikini team" när jag kom till USA, haha! För att dra alla över en kam, tror man tydligen som amerikan att alla blonda svenskar är med i ett team.

Välkommen till Sverige! 

Informationsmöte

Den 7 maj är det dags för informationsmöte i Götet. Mamma frågade mig häromdagen om jag hade några frågor redan nu, som jag ska ställa under mötet. Hm,..vad kostar ett par converse? Finns det bra frisörer i USA? Får man äta och dricka hur mycket man vill på flyget till och från USA? I synnerhet från, då jag säkert kommer att ha fördubblat mitt födointag, gahhh! Nej men seriöst, vad ska man fråga? Har för tillfället inte en enda fråga. Konstigt, särskilt med tanke på att det handlar om mitt liv under 10 månader.

Antingen är jag väldigt ointresserad av vad som komma skall, tar allt med en klackspark då jag t.ex. kommer till USA och inser att man inte kan köpa vanliga tamponger, som jag faktiskt för ett tag sedan hörde kunde vara lite klurigt att få tag på, då alla amerikanare använder tampax. Onödig information, haha! Eller så är jag så sjukt nyfiken på allt att så fort jag kommer på en fråga försöker jag hitta svaret, om inte på google, via kontakter? I vilket fall är mötet inbokat, och detta är ett steg närmare Americo.

8 mars

Inte ett dugg sugen. Har vart hemma från skolan på grund av att jag får magknip lite nu och då, men är det semledagen så är det...

Sick chic!

Jag gör mitt bästa för att underhålla mig själv, läsa utbytesstudent bloggar, sy in byxor, söker efter bikini på nätet, klinka lite på pianot, äta russin, drömma mig bort till sommaren, skypa med TT och försöka lära mig något om interferenser mellan vågor. Jag är sjuk!

 

En tanke...

Någonting som både fascinerar och irriterar mig på samma gång handlar om en vardagssituation som jag tror de flesta svenskar har varit med om. Tänk dig att du står och väntar på bussen, det är -20 ute och bussen är något försenad. När du, efter att alla dina tår har domnat bort, ser bussen komma känner du en viss lättnad, du slipper gå till skolan idag. Efter att bussen bromsat in, dörren öppnats och du har gått på, upptäcker du att det inte finns ett enda tomt dubbelsäte. I ett tappert försök, som kan bära eller brista, tar du några steg längre bak i bussen för att försöka hitta ett säte som är lämpat för dig. Till din besvikelse märker du att det inte finns ett enda tomt dubbelsäte. Istället börjar du kolla dig omkring efter en person som du kan tänka dig att sätta dig bredvid.

Bussen är i princip full och det finns enbart ett fåtal säten lediga, eller lediga och lediga, de lediga sätena är ockuperade av en eller annan väska. Nu till grejen, varför i hela världen låter man sin väska ta upp ett helt säte när det finns folk som behöver en sittplats. Visst, en sak om det finns massa andra lediga platser, men när folk börjar ställa sig i gångarna kan man fundera på hur folk tänker. Ska man behöva gå fram, lyfta undan väskan, blinka lite med ögonfransarna och be snällt om lov att få slå sig ner? Haha, svenskar i ett nötskal! Ska bli kul att se hur amerikaner är. Är detta något som enbart förekommer i Sverige, eller är det ett världsfenomen? Ska självklart inte ens dra alla svenskar över en kam, men jag kan ju erkänna att jag nästan kan vara lite likadan. Kanske inte låter väskan ligga kvar, men man sätter sig gärna så långt bort från alla andra. Är man rädd för att prata med någon ny människa, eller vad kan det vara? Bara en tanke...

Hoppas för övrigt att jag kommer att få åka till skolan med en sån här skönhet! Tankarna för sig omedvetet till Föräldrafällan, ingen aning om varför.

  

Språk

Det senaste halvåret har jag verkligen insett hur viktigt det är med språk, att kunna kommunicera med människor från ett annat land betyder så mycket. Som jag sagt tidigare var det min vän Rebecca som fick mig att börja fundera på ett utbytesår. Allt lät så spännande och roligt när hon berättade om det, eller det var nog snarare jag som ställde massa frågor och hon svarade. Huvudtanken med denna galna grej har ändå alltid varit att lära min engelska. Har ställt mig frågan om jag kommer att kunna engelska utan och innan när jag kommer tillbaka från USA. Måste säga att det inte är det lättaste att svara på, då det inte finns något klart svar, jag kan enbart resonera kring detta. I vilket fall har jag kommit fram till att jag kommer att kunna språket så sjukt mycket bättre när jag kommer hem än nu, vilket är en trygghet att veta.

Avskedspresent

Att få en avskedspresent ett halvår innan man ska åka iväg är nog inte det mest normala, men varför vara normal? Fick nämligen en avskedspresent igår :). Mamma och pappa åkte iväg till Falköping på kvällen för att kolla på en båt, och när de kom hem hade det med sig en present. Lite otippat, men väldigt roligt! Min första tanke var att jag skulle få en fön, fråga mig inte varför. Sen kom jag på, varför i hela världen skulle jag få en fön 6 månader innan jag ska iväg?

Mammas ursäkt till varför jag fick presenten nu och inte om ett halvår, var för att den var så stor. De visste inte vart de  skulle förvara den utan att jag skulle upptäcka den. En fön som är så stor att vi inte har plats att gömma den här hemma, skulle inte tro att det skulle vara den ultimata presenten att frakta med sig till Amerika. Istället fick jag en stor resväska, kunde det bli bättre? Allt blir så mycket mer på riktigt när man inser att det är i den här väskan jag ska packa ner mitt liv för ett år i USA, skräckblandad förtjusning. Skulle i och för sig säga att det är så mycket mer förtjusning är skräck inblandat i det hela.

SLEP-test, check!

Är nu ännu ett steg närmare drömmen om livet på andra sidan Atlanten, SLEP-testet är avklarat. Ett engelska test som till största delen var löjligt lätt, rätt gött ändå. Hoppas att detta betyder att jag kommer att kunna kommunicera med människorna i landet långt borta, vem vet? Kom för övrigt på en liten komisk grej på tåget hem från Göteborg, där testet hölls. Jag har under en veckas tid varit ute och åkt en del, varit på rätt många olika platser under kort tid. Lidköping,Göteborg, London, Gran Canaria, London, Göteborg, Lidköping, Göteborg och Lidköping.

Måste säga att jag hade en väldigt mysig gårdag tillsammans med bror. Åkte nämligen till Götet redan igår där jag möttes upp av Jonte på stationen. Vi tog spårvagnen hem till lägenheten och hade en kväll med pizzabak, Bond och mys. Alltför länge sedan jag gjorde något sådant med brodern min, mycket uppskattat :) Dagen till ära försökte jag göra en god gärning till paret, bestämde mig därför för att baka lite till dem, fantomkakor och kärleksmums fick det bli. Hann dock inte baka klart innan det var dags att ge sig av mot lokalen när provet hölls. Nu är det dags för lite sömn innan det r dags för inventering, räkning av varor, på Ica. 6.00-10.00, lovely!

Ordning och reda, pengar på fredag!

Fem dagar tog det tills min underbara resväska blev uppackad och man kunde se golvet i dressing-roomet igen. Måste påstå att jag ändå var ganska snabb med att slänga alla kläder i tvätten, särskilt med tanke på att mina föräldrar slog vad om hur länge resväskan skulle ligga kvar. Mamma trodde på fyra veckor medan pappa trodde sex. Vadå att jag brukar vara dålig på att packa upp mina väskor? Brukar vanligtvis ha både en, två och tre ouppackade väskor eller påsar gömda i dressing-roomet, något som mamma verkligen älskar! Den dagliga kommentaren från mamma då jag frågar henne om hon har sett en grej som jag inte vet vart den är. "Har du kollat i alla dina väskor som ligger lite här och var?"

Ogillar verkligen att packa upp väskor.  Utan tvekan det tråkigaste på hela resan, kan nog vara därför jag jämt skjuter upp det så länge som möjligt. Kommer nog ändra min åsikt när tiden börjar infinna sig och det är dags att packa ner mitt liv i en resväska. Hur är det möjligt? Har börjat fundera lite smått på vad som är värt att ta med sig. Min första tanke är ju att man bara ska packa ned massa kläder, något som man tydligen inte ska göra då det är mycket billigare att handla kläder i USA, och då modet inte är riktigt som här.

Fotbollsträningen gav mig energi till att packa ur resväskan.  Tvättkorgen fick också följa med ner till tvättstugan, sacka om multitasking ;)

Glee - mitt kommande liv!

Hittade en amerikansk sida med massor av olika serier och filmer på för någon vecka sedan. Lycka! Har velat se Glee väldigt länge, men kan tyvärr inte få in TV11. Har nu börjat min resa genom alla avsnitt. Det bästa är nog att man inte behöver vänta på att avsnitten ska släpps i Sverige, utan hela säsongen finns redan ute. Måste erkänna att jag aldrig har varit en tv-serie fan, har nog aldrig följt en serie, förutom några säsonger av LOST, tills det flippade ur totalt. Glee får bli min första serie att följa på riktigt :). Sjukt kul att titta på måste jag erkänna. Jag sitter här hemma och drömmer mig bort till USA och mitt kommande år, ska nog inte förvänta mig att min high school kommer att vara som William McKinley High School, men det är ändå roligt. Har även börjat lyssna på deras låtar mer och mer, grymma låtar!

Sweet dreams!

En vecka spenderad på Gran Canaria bidrar till mycket gott. Flera dagar av häng med syster och Emelie, lite sol och bad, trots att vädret inte var på topp, rätt mycket shopping och en spännande natt i London. Utöver detta drömde jag min första dröm om USA. Jag drömde att jag fick placering i Montreal, konstigt nog låg staden alldeles bredvid Kalifornien. En annan konstig grej var att värdfamiljen kom till Sverige för att träffa mig, så att vi skulle kunna lära känna varandra innan mitt utbytesår började. Som de allra flesta drömmar var även denna väldigt osammanhängande och lustig.

 En härlig dag i Amadores

 John, en kille vi träffade på flygplatsen i London

Shopping på hög nivå

Som vilken annan dag som helst!

Fick nyss reda på att Agnes, en tjej i min klass som också ska åka till USA till hösten, hade fått reda på sin värdfamilj. Själv är det bara att vänta. Om jag intalar mig själv att det är idag de ringer för att berättar vart jag ska, vore varje dag så spännande. Å andra sidan skulle det bli en besvikelse varje gång jag släcker lampan för att sova,  och inser att det inte var idag heller. Hm, är nog bäst att bara fortsätta leva som tidigare och få en glad överraskning när det väl kommer. Är på något sätt inställd på att jag kommer få en familj typ veckan innan jag ska åka. Har jag den inställningen kan det bara bli bättre, haha!

Nu ska jag gå ner och börja fundera över vilka kläder som ska med på resan. Delar för övrigt resväska med Elina, blev billigast så, snåla som vi är ;).

 Ha en bra kväll.

Googlade Las Palmas och hittade då en härlig bild på brudarna!

Four High Carrot Cake!

Ännu en härlig söndag. Helgen är i princip slut och ångesten för veckan som kommer brukar oftast infinna sig lite halvt oinbjudet sådär. Har i och för sig börjat uppskatta söndagarna mer och mer, vet inte om det har att göra med åldern eller om jag bara har insett att det kan vara skönt att ta det lite lugnt ibland? Söndagar är verkligen en lugn dag för mig. Är alltid lite halvseg på söndagarna, kan bero på att man går och lägger sig allt för sent och går upp i tid för att hinna till mötet. Man har alltid plugg, kan bero på att man skjuter upp saker som ska göras. En positiv grej med sista dagen på veckan är att man oftast äter lite extra god mat, och om det är någon dag man får efterrätt så är det just på söndagar.

Kom hem från kyrkan för några timmar sedan, åt mat och sen satte jag mig framför datorn med matten, för att i kombination få så mycket som möjligt gjort. Som vanligt var det ingen bra idé. På med spotify, en snabb koll på facebook, kolla bloggen, tanke på att börja jobba matten, men innan det en snabb googling av SLEP-test, och sen var man fast. Hittade då ett inlägg på en blogg om testet, sen var det bara att länka sig vidare från den ena utbytesbloggen till den andra. Det är ungefär så här det har varit den senaste tiden. Svårt att tänka på annat än USA.

Under min läsning kände jag ett otroligt sug efter morotskaka, kakan som jag bakade i fredags, mums. Älskar morotskaka, skulle nog helt seriöst kunna leva på det. Två gånger var jag i frysen och snokade. En minut i mikron för att tina, tio sekunder senare låg de i min mage, haha! Jobbade på ett café i somras där vi sålde "four high carrot cake" gjorda i USA.  Jag hoppas innerligt att de säljer sådana när jag kommer till staterna, finns inget godare! Jobbigt att tänka tanken att gå upp 5 kg på grund av att man äter massa hamburgare, men att gå upp 5 kg av orsak att man har ätit morotskaka är en mycket mer acceptabel tanke enligt mig ;)  Nu bär det av mot stan för att kolla på Trassel med syster och hennes kompis, senare Solsidan.