Life's sweet!

Tänk att livet kan ta en så snabb vändning. Att vara medveten om att man ska åka iväg som utbytesstudent till usa, men ändå vara så oviss om framtiden. I vilken delstat ska jag bo? Har familjen barn? Hur stor är skolan? Finns det många olika skollag? Vilket datum bär det av?

För lite mer än en vecka sedan hade jag ingen aning om hur mitt kommande år skulle se ut. Nu vet jag i princip allt! Jag vet i vilken delstat jag ska bo i, hur huset ser ut, i vilken skola jag ska spendera min tid i, samt hur familjen ser ut.

Fick även ett mail från Explorius härom dagen där det stod att skolan krävde att jag skulle komplettera med en stelkrampsspruta. Det var bara till att ringa till läkaren och boka tid. Ska även fylla i massa jobbiga papper från skolan, ett krav för att jag ska få delta i ett skollag. Ska besvara frågor som berör allt, och då menar jag verkligen allt!  Mer än hundra frågor i klass med, blir du tröttare än dina kompisar vid träning? Hur ofta har du haft mens det senaste året? Skulle du vilja väga mer eller mindre än vad du gör just nu? Man kan ju börja fundera på vad de ska med al information till? Men är det vad som krävs för att få delta i ett lag, svarar jag mer än gärna på frågorna.

Som sagt, allt känns så mycket bättre än vad jag trodde. Ska troligtvis skypa med familjen i helgen, spännande. Nog för att man kan använda google translate för att kolla upp vissa ord, när man skriver. Men hur ska det gå att prata, haha? Kan ju inte påstå att deras dialekt var den enklaste, men förr eller senare ska jag väl lära mig.

Det är nu den 29 april, om exakt tre månader är det dags för avfärd! Känns väldigt overkligt måste jag säga. Solen skiner, snart är det sommar och livet är skönt!

Läsare

Började att fundera på hur det kom sig att jag, bara över en dag, fått dubbelt så många läsare av bloggen. Jag fick mig sedan ett tydligt svar när jag såg att Dawn hade länkat min blogg i en statusuppdatering. När man inte länkar den själv, får väl någon annan göra det åt en. Får väl försöka skärpa mig nu så att jag framstår som en bra person inför släkten och vännerna, haha!

Mitt blivande hem i Tallahassee. Allt känns så amerikanskt, men jag åker ju till USA av en anledning ;).

En vanlig dag i skolan!

Det finns vissa saker i livet som betyder mer än andra, och nu tänker jag främst på vänner. Det jobbiga är att man oftast upptäcker vilka underbara vänner man har när det är försent, eller när den "goa tiden" är över. Att nu luta sig tillbaka, minnas härliga stunder man haft tillsammans, och samtidigt inse att man fortfarande har tid kvar att dela, är mer än underbart. Hur ska det gå för er när inte jag är här? Eller rättare sagt, hur ska det gå för mig när inte ni är där? Kommer att sakna er vänner!

Coste family

Har nu även fått sett deras hus både invändigt, mitt blivande rum, samt utvändigt. Kayla mailade precis bilderna. Kan säga att hon är minst lika "excited" som jag är, om inte ännu mer. Allt känns toppen! 

Kayla, James, Dawn, Samuel & Jason

...

Someone use mac!

        

Monday morning

Härligt att vakna upp och se att man har två nya mail i inkorgen (ett från Kayla, och ett från James), 5 nya vänner på facebook (hela familjen Coste), samt två nya logginlägg (ett från Dawn, mamman, och ett   från Kayla.) Okej, nu måste jag försöka leva här och nu och inte drömma mig bort allt för mycket. Dags att ladda inför seriepremiären!

James skrev i mailet att man man var tvungen att se upp för alligatorer när man ska fiska, what? Jag som trodde att jag skulle till Florida och inte till Afrika, haha!

25 april

Efter att ha suttit och knopat ihop ett svar på brevet jag fick från värdfamiljen, skickade jag för två timmar sedan iväg det via mail. En snabb check av mailen innan det var dags att sova, och ett nytt mail. Inte ens två timmar tog det att få svar, imponerande! Om det fortsätter i den här takten kommer jag känna hela familjen utan och innan innan jag anländer i Tallahassee. Ett kort svar från James, pappan, där han uppmanade mig att adda alla i familjen på facebook. Anledningen var för att få se lite bilder på dem, som jag faktiskt bad om i mailet. Har nu skickat iväg vänförfrågningar och väntar nu på svar. James hade inte så mycket tid att svara, då han skulle iväg på ett bönemöte, ordning och reda må jag säga. Han skrev att han skulle svara på resten av mailet så fort han hade tid, frågan är ju hur långt tid det dröjer innan svaret kommer ;). Dags att sova.

Vadå bönesvar?!

Väntan har nu slagits om till en enorm längtan, en längtan efter att för första gången få träffa min världfamilj. Jag tror helt seriöst att jag har fått världens bästa familj. Låt mig ta det från början…

Under det senaste halvåret har jag loggat in och ut på min mail flera gånger per dag, för att se om jag har fått något informerande mail. Om jag inte har väntat på svar från stipendier, så har jag det varit på ett livstecken från Explorius. Men jag tror aldrig att jag har blivit så glad för ett mail, som jag blev igår. Tänk vad ett mail kan glädja, fascinerande! Mailet med rubriken ”Placering” var bättre än jag någonsin kunnat drömma om. En placering i Florida, bara det säger en del, och sen familjen! En familj som verkar vara given från ovan. Tre barn i åldrarna 16-11 år, ett engagemang i en Baptistkyrka, sportintresserade samt ett kärleksfullt föräldrapar. Vad mer kan man önska?


Bara genom att läsa det bifogade brevet, som följde i mailet, svävar jag på moln. Nog för att jag har bett om en kristen familj, men sen att få familjen Coste känns för bra för att vara sant. Att de bor i Florida gör ju inte saken sämre. Anledningen till varför jag inte har önskat delstat, har varit för att organisationen då enbart skulle behöva hitta en passande familj, och inte behöva vara begränsad till ett visst område. Att bli placerad i en bra familj, samt att få bo i Florida, låg bortom mina tankar. Har alltid föreställt mig att jag ska hamna i någon sketen delstat i mitten av USA, dit ingen skulle åka självmant. I vilket fall har jag nu fått alla pusselbitar på plats. Jag har delstat, familj, skola samt avresedatum. 29 juli bär det av till New York, för att senare åka vidare till Florida! Time to answer the family :)

 

FLOOORIDAA!!!!!

Vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag har nu fått placering i Tallahassee, i Florida! Helt galet! Måste bara springa ett varv runt huset, ringa alla jag känner och nypa mig själv i armen, innan jag kan samla mig och skriva ett mer utförligt inlägg. Håll ut! 

 

Dröm

Hade en liten halvknepig dröm i natt. Jag drömde att jag hade fått placering i en väldigt annorlunda familj. Det var en helt vanlig skoldag och jag hade precis kommit hem från skolan, då mamma kom fram till mig med två stycken handskrivna brev. Den förväntan som fanns i hennes ögon gav mig en visshet om att det var brev från värdfamiljen, men varför två brev? Jag öppnade i alla fall det ena, ett vinrött kuvert med en hyfsat fin handstil skrivet på framsidan. Jag började läsa brevet och ju längre jag kom, desto mer avskräckt blev jag. Brevet började med en berättelse om vad det egentligen innebär att ge sig iväg som utbytesstudent, vad familjen krävde av mig m.m. Jag öppnade det andra brevet, och då visade det sig att mamman och pappan hade skrivit var sina brev, med helt olika innehåll. De tyckte inte lika om särskilt många saker, speciellt inte vad det gällde hemmet och arbetsuppgifter. Har även ett svagt minne av att de inte ens bodde på samma ort, konstigt.

  

Engelska arbete

Idag började jag och Agnes, en klasskompis som också ska åka iväg som u.student till USA, med ett arbete i engelskan om att vara just utbytesstudent i USA. Alltså jag och engelska i skolan går inte riktigt ihop, vet inte om det är min fantastiska grund, (som aldrig blev lagd,) eller om det handlar om motivation hos mig samt min fina klass? I vilket fall så har både jag och Agnes förlängt engelska B kursen till hösten då vi kommer hem. Vi kommer då få göra ett nationellt prov och sen få våra betyg, rätt skönt att slippa pressa sig själv så hårt denna terminen, för att sedan bli besviken av resultatet.

Eftersom nästan ingen i min klass gör något vettigt på lektionerna sa jag till min lärare att jag inte tänker följa hennes planering, utan göra en egen, för att lära mig så mycket som möjligt inför USA. Jag och Agnes har nu bestämt oss för att redovisa vårt arbete någon gång i vår, no time limit ;). När vi satte oss ner för att göra en mind-map dök det upp tusen saker som vi skulle kunna ta med i vår redovisning, allt från maten i USA till hur det är att leva i en familj med enbart en förälder, (inte för att vi vet, men... haha). Fick även tipset av min lärare att det kan vara bra att se amerikanska serier för att bättra på sin hörförståelse, härligt att min lärare säge det, då behöver jag inte få dåligt samvete av att jag börjar kolla på en ny serie. Ska slå på stor och börja se 24 igen, måste dock vänta tills kära syster kommer hem, annars blir hon avis.

     

Väntan..

Har inte bestämt mig än om jag tycker om det eller inte. Jag kollar mailen flera gånger varje dag, för att se om jag fått något mail från Explorius eller någon stipendiefond. Jag är lika nyfiken varje dag jag gå och hämtar posten, kanske det är så att jag har fått ett brev? Vad väntar jag på? Ställde mig frågan förut idag och kom inte på något bra svar.

Visserligen väntar jag på att få åka iväg, att få ta mitt sista farväl till familjen och se vad världen har att erbjuda. Men nu då...? Är det placering, besked från stipendiefonder, eller bara en räkning från Explorius som jag så ivrigt går och väntar på? Ska nog försöka släppa allt lite, det är ju trots allt mer än fyra månader tills det bär av. Mitt liv är här och nu! Tänk om något oförutsägbart skulle inträffa och jag nu mot all förmodan inte kommer iväg, ska jag ha gått och väntat på något som bara går i krasch, missat mer än ett halvår av min gymnasietid? Nu är våren på väg och jag ska från och med denna stund försöka ta vara på varje dag, tills jag åker iväg, extra mycket.

Livstecken!

Har inom loppet av två dagars fått livstecken från två håll i världen, Nya Zeeland och USA. Fick för några dagar sedan ett mail på facebook från Olivia, riktigt roligt! Hon undrade lite hur allt  var och hur det gick med förberedelserna inför USA. Härom dagen fick jag även ett handskrivet brev, hur länge sedan var inte det? Handskrivna brev är verkligen underskattade, mer sånt! Funderar seriöst på att skaffa mig brevvänner lite här och var för att få utlopp för mitt skrivande. Elina vill du bli min brevvän igen? Är i och för sig tusen gånger roligare att få brev än att skriva dem. Tänk dig att du kommer hem från en lång och mindre rolig dag i skolan och ser ett brev med sitt namn på, skrivet med färgpenna, lyckan är enorm.

Beccie gjorde verkligen min dag då jag såg hennes handstil på ett brev i mitten av posthögen. Ett mintgrönt kuvert med söta kommentarer på baksidan. Tack! Även Rebecca undrade hur allt var här hemma och hur förberedelserna gick. Eftersom hon har lyckats göra sönder sin dator är det svårt att skypa, därför fick det bli brev.

 

Mail om avresedatum, 29 juli - 13 september

Som jag har berättat tidigare har jag under det senaste halvåret haft ett litet extra öga på mailen, för att se om det möjligtvis dyker ner något mail från Explorius. Fick ett mail idag från just Explorius, alltid lika roligt. Den här gången handlade det om avresedatum. De räknade upp 14 olika avresedatum till destinationen New York, men det är först när man fått placering som man får ett bestämt datum. Måste erkänna att detta var första gången som jag fått en pirrande känsla i magen på grund av ett mail. Wow, något av dessa datum är mitt avresedatum för mitt kommande år i USA. I och för sig skiljer det mer än en månad mellan dem, men men... I mailet stod det även en del om visum, informationsmötet men främst om just tid för placering. Vissa har redan fått familj, men de allra flesta kommer inte att få en familj förrän i slutet av sommaren. Lite drygt om ni frågar mig, men det som väntar på något gott...

 

The Swedish Bikini Team

Pratade med Freddys pappa under Rebeckas och Freddys bröllop i vintras. Vi pratade lite allmänt om att jag skulle åka som utbytesstudent till hans hemland och det första han sa, (när min kära mor påpekade att jag skulle bli blond igen till USA), var "The Swedish Bikini Team". På 80-talet var det tydligen en reklamfilm i USA med fem blonda svenskar i bikini. Sedan dess vet, enligt honom, alla amerikaner vilka "The Swedish Bikini Team" är. Han uppmanade mig att jag skulle påstå att jag var med i ett "bikini team" när jag kom till USA, haha! För att dra alla över en kam, tror man tydligen som amerikan att alla blonda svenskar är med i ett team.

Välkommen till Sverige! 

Informationsmöte

Den 7 maj är det dags för informationsmöte i Götet. Mamma frågade mig häromdagen om jag hade några frågor redan nu, som jag ska ställa under mötet. Hm,..vad kostar ett par converse? Finns det bra frisörer i USA? Får man äta och dricka hur mycket man vill på flyget till och från USA? I synnerhet från, då jag säkert kommer att ha fördubblat mitt födointag, gahhh! Nej men seriöst, vad ska man fråga? Har för tillfället inte en enda fråga. Konstigt, särskilt med tanke på att det handlar om mitt liv under 10 månader.

Antingen är jag väldigt ointresserad av vad som komma skall, tar allt med en klackspark då jag t.ex. kommer till USA och inser att man inte kan köpa vanliga tamponger, som jag faktiskt för ett tag sedan hörde kunde vara lite klurigt att få tag på, då alla amerikanare använder tampax. Onödig information, haha! Eller så är jag så sjukt nyfiken på allt att så fort jag kommer på en fråga försöker jag hitta svaret, om inte på google, via kontakter? I vilket fall är mötet inbokat, och detta är ett steg närmare Americo.

8 mars

Inte ett dugg sugen. Har vart hemma från skolan på grund av att jag får magknip lite nu och då, men är det semledagen så är det...

Sick chic!

Jag gör mitt bästa för att underhålla mig själv, läsa utbytesstudent bloggar, sy in byxor, söker efter bikini på nätet, klinka lite på pianot, äta russin, drömma mig bort till sommaren, skypa med TT och försöka lära mig något om interferenser mellan vågor. Jag är sjuk!

 

En tanke...

Någonting som både fascinerar och irriterar mig på samma gång handlar om en vardagssituation som jag tror de flesta svenskar har varit med om. Tänk dig att du står och väntar på bussen, det är -20 ute och bussen är något försenad. När du, efter att alla dina tår har domnat bort, ser bussen komma känner du en viss lättnad, du slipper gå till skolan idag. Efter att bussen bromsat in, dörren öppnats och du har gått på, upptäcker du att det inte finns ett enda tomt dubbelsäte. I ett tappert försök, som kan bära eller brista, tar du några steg längre bak i bussen för att försöka hitta ett säte som är lämpat för dig. Till din besvikelse märker du att det inte finns ett enda tomt dubbelsäte. Istället börjar du kolla dig omkring efter en person som du kan tänka dig att sätta dig bredvid.

Bussen är i princip full och det finns enbart ett fåtal säten lediga, eller lediga och lediga, de lediga sätena är ockuperade av en eller annan väska. Nu till grejen, varför i hela världen låter man sin väska ta upp ett helt säte när det finns folk som behöver en sittplats. Visst, en sak om det finns massa andra lediga platser, men när folk börjar ställa sig i gångarna kan man fundera på hur folk tänker. Ska man behöva gå fram, lyfta undan väskan, blinka lite med ögonfransarna och be snällt om lov att få slå sig ner? Haha, svenskar i ett nötskal! Ska bli kul att se hur amerikaner är. Är detta något som enbart förekommer i Sverige, eller är det ett världsfenomen? Ska självklart inte ens dra alla svenskar över en kam, men jag kan ju erkänna att jag nästan kan vara lite likadan. Kanske inte låter väskan ligga kvar, men man sätter sig gärna så långt bort från alla andra. Är man rädd för att prata med någon ny människa, eller vad kan det vara? Bara en tanke...

Hoppas för övrigt att jag kommer att få åka till skolan med en sån här skönhet! Tankarna för sig omedvetet till Föräldrafällan, ingen aning om varför.

  

Språk

Det senaste halvåret har jag verkligen insett hur viktigt det är med språk, att kunna kommunicera med människor från ett annat land betyder så mycket. Som jag sagt tidigare var det min vän Rebecca som fick mig att börja fundera på ett utbytesår. Allt lät så spännande och roligt när hon berättade om det, eller det var nog snarare jag som ställde massa frågor och hon svarade. Huvudtanken med denna galna grej har ändå alltid varit att lära min engelska. Har ställt mig frågan om jag kommer att kunna engelska utan och innan när jag kommer tillbaka från USA. Måste säga att det inte är det lättaste att svara på, då det inte finns något klart svar, jag kan enbart resonera kring detta. I vilket fall har jag kommit fram till att jag kommer att kunna språket så sjukt mycket bättre när jag kommer hem än nu, vilket är en trygghet att veta.