Dum nog att lämna trygga, underbara och bästa livet i Sverige för att få uppleva något nytt och spännande 750 mil hemifrån? För min egen del skulle jag nog svara ja på den frågan. Snacket om att behöva "gå om" ett år i skolan kommer aldrig nå upp till mina blivande upplevelser, erfarenheter och vänner som Florida kommer att bjuda på. 

Om exakt 60 dagar lyfter planet mot New York. Har enbart 10 dagar kvar i skolan tillsammans med min klass, börjar faktiskt tycka att det är lite sorgligt. Har börjat skriva checklista för allt som ska göras inför USA. Har fortfarande tro på att ett stipendie ska tilldelas mig. Har även skypat ytterligare en gång med familjen. Låter nog konstigt, men det känns som om jag redan känner familjen, och har gjort det under en längre tid. Tanken på att behöva byta världfamilj existerar inte längre, underbart! Flera vänförfrågningar på facebook från bekanta till familjen, mycket trevligt.

Såg förresten bilder från Beccis graduation, coooolt! Tanken på att jag kanske också får uppleva det som man tidigare bara sett på filmer är härlig. Dags att ta tag i livet innan tankarna springer iväg allt för långt.

                                                     

              

Longing

                                                                    

Prison Break

Under tiden hela klassen satt i skolan och gjorde nationella prov i engelska fick jag lite dåligt samvete och tänkte att jag också var tvungen att på ett eller annat sätt träna min engelska. Resultatet blev en påbörjad säsong av Prison Break, riktigt bra serie måste jag säga. Har i och för sig bara sett ett avsnitt än så länge, men jag är redan fast.  

                                                 

Engelska språket

Matteprov, check! Bara fem prov kvar innan sommarens ledighet kommer och översköljer mig. Hade för övrigt en grym dag tillsammans med T.T, will miss you!

För första gången har jag känt en annan känsla än spänning, angående USA. Tanken slog mig plötsligt att jag verkligen kommer att få prata engelska dygnet runt. Jag som knappt öppnar munen på engelska lektionerna, hmm... Hur ska allt gå? Antar att man kommer in i det, men till en början känner man sig nog väldigt handikappad. Tänk att inte kunna uttrycka sig på det sättet man vill, måste hela tiden försöka ta sig runt de ord man inte kan. Antar att det blir nyttigt för mig om inte annat.

                                                

Livsnjutning

En månad kvar i skolan, sen är det sommarlov. Vad passar inte bättre än att flytta till Florida i mitten av sommaren? Lyckligt lottad, svar JA!

                                                        

Times goes by!

Måste bara börja med att säga att jag är supernöjd med Explorius jobb. Allt har verkligen gått smidigt, från första början tills nu. Var ju på informationsmöte förra helgen, ett möte på 4 timmar där de talade om allt mellan himmel och jord. Försökt ta in så mycket som möjligt, även om det var mycket jag redan visste. Känns som om det enbart är visum som saknas inför redan. Är nog dags att ta tag i ansökningen, något som verkar mer eller mindre superjobbigt. Med lite hjälp från mina kära päron löser det sig nog fint. Det jobbiga är bara att man måste besöka ambassaden i Sthlm för att få ett visum. Detta infördes tydligen som regel efter 11 september, förståeligt?

Har även börjat skriva ner lite små listor med saker som ska göras innan jag åker iväg, saker som måste köpas här hemma, resp. i USA. Har även börjat fundera på vilka skor som ska få följa med i väskan. Sist jag räknade kom jag nog upp i sex. Att fylla min resväska med enbart skor kanske är något att fundera på? Eftersom de tydligen enbart har halva spänningen i USA känner jag att jag att jag lika gärna kan köpa fön, plattång m.m. där, hellre än att köpa allt här och sedan fixa fram en adapter. Om jag känner mig själv rätt kommer det bli lite jobbigt på vägen hem från USA, 23 kilo dit, hur många kommer det att bli hem? Oroa dig inte för morgondagen, var dag har nog av sina bekymmer!

                                                      

...

Det är konstigt hur jorden storlek helt plötsligt tycks ändra på sig, från att vara en gigantisk skapelse, till att helt plötsligt kännas så familjär. Från att inte ha någon kunskap eller bild om hur livet på andra sidan kan se ut, till att vara på väg in i det. Vem kunde någonsin ana att jag, redan under min gymnasietid, skulle släppa taget om det säkra livet i Lidköping för att bege mig till Florida i 10 månader? Att bo i en främmande familj i en stad jag knappt kan uttala namnet på, har aldrig funnits i min tanke. Vissa har haft drömmen om ett utbytesår sedan barnsben, men själv har jag lyckats komma hit, där jag är idag, på något vänster. Kalla det ödet, slumpen eller vad du vill, själv tror jag att det finns någon mening med det.  

Skype

Inte nog med att skriva mail, tänk vilken underbar gåva man kan få användning av när skype kommer omkring. Tackar sällan nej till ett samtal, kan verkligen vara riktigt kul, spännande, underhållande...att ha ett samtal med någon. Om samtalspartnern skulle ha andra erfarenheter, argument och värderingar blir samtalet oftast ännu mer roligt. Idag var det dags att för första gången få höra rösterna på James, Dawn, Jason, Kayla och Samuel, spännande. Kan nog inte påstå att jag pratade lika mycket med alla familjemedlemmarna, men samtalet var mycket trevligt och givande. Väldigt fascinerande att man bara genom mail och chatt kan måla upp en personlighet som senare tycks stämma rätt bra.  

 En liten lättnad har ni infunnit sig, en lättnad av att veta att man ända kan förstå språket och dialekten någorlunda. Allt kändes toppen, och som Dawn skrev på facebook, det känns som om vi har känt varandra länge. Samtalet gjorde mig ännu mer sugen på Florida, samtidigt som det fick mig att slappna av mer och inse att jag fortfarande har tre månader kvar här i Sverige, med svenska, mitt hem, mina vännerna, kyrkan, skolan och fotbollen. Den som väntar på något gott...  

Kaylas mästerverk på väggen i hennes rum, som senare kommer att bli mitt. Hon är bara för söt!

   

Pass

Känns på något sätt som om allt börjar falla på sin plats. Var inne hos polisen igår och gjorde pass, och i helgen är det informationsmöte i Göteborg som gäller. Ska nog snackas en del om visum på lördag, lite hur man går tillväga när man ska ansöka o.s.v. Kommer ihåg att jag pratade med Rebecca precis efter att hon hade varit på den amerikanska ambassaden i Stockholm. Det verkade inte överdrivet jobbigt, dock kändes allt så seriöst sa hon. De släpper t.ex. bara in folk som ska ansöka om visum, föräldrar får stanna utanför. Hur det än må vara, njut av den underbara dagen!

Life's sweet!

Tänk att livet kan ta en så snabb vändning. Att vara medveten om att man ska åka iväg som utbytesstudent till usa, men ändå vara så oviss om framtiden. I vilken delstat ska jag bo? Har familjen barn? Hur stor är skolan? Finns det många olika skollag? Vilket datum bär det av?

För lite mer än en vecka sedan hade jag ingen aning om hur mitt kommande år skulle se ut. Nu vet jag i princip allt! Jag vet i vilken delstat jag ska bo i, hur huset ser ut, i vilken skola jag ska spendera min tid i, samt hur familjen ser ut.

Fick även ett mail från Explorius härom dagen där det stod att skolan krävde att jag skulle komplettera med en stelkrampsspruta. Det var bara till att ringa till läkaren och boka tid. Ska även fylla i massa jobbiga papper från skolan, ett krav för att jag ska få delta i ett skollag. Ska besvara frågor som berör allt, och då menar jag verkligen allt!  Mer än hundra frågor i klass med, blir du tröttare än dina kompisar vid träning? Hur ofta har du haft mens det senaste året? Skulle du vilja väga mer eller mindre än vad du gör just nu? Man kan ju börja fundera på vad de ska med al information till? Men är det vad som krävs för att få delta i ett lag, svarar jag mer än gärna på frågorna.

Som sagt, allt känns så mycket bättre än vad jag trodde. Ska troligtvis skypa med familjen i helgen, spännande. Nog för att man kan använda google translate för att kolla upp vissa ord, när man skriver. Men hur ska det gå att prata, haha? Kan ju inte påstå att deras dialekt var den enklaste, men förr eller senare ska jag väl lära mig.

Det är nu den 29 april, om exakt tre månader är det dags för avfärd! Känns väldigt overkligt måste jag säga. Solen skiner, snart är det sommar och livet är skönt!

Läsare

Började att fundera på hur det kom sig att jag, bara över en dag, fått dubbelt så många läsare av bloggen. Jag fick mig sedan ett tydligt svar när jag såg att Dawn hade länkat min blogg i en statusuppdatering. När man inte länkar den själv, får väl någon annan göra det åt en. Får väl försöka skärpa mig nu så att jag framstår som en bra person inför släkten och vännerna, haha!

Mitt blivande hem i Tallahassee. Allt känns så amerikanskt, men jag åker ju till USA av en anledning ;).

En vanlig dag i skolan!

Det finns vissa saker i livet som betyder mer än andra, och nu tänker jag främst på vänner. Det jobbiga är att man oftast upptäcker vilka underbara vänner man har när det är försent, eller när den "goa tiden" är över. Att nu luta sig tillbaka, minnas härliga stunder man haft tillsammans, och samtidigt inse att man fortfarande har tid kvar att dela, är mer än underbart. Hur ska det gå för er när inte jag är här? Eller rättare sagt, hur ska det gå för mig när inte ni är där? Kommer att sakna er vänner!

Coste family

Har nu även fått sett deras hus både invändigt, mitt blivande rum, samt utvändigt. Kayla mailade precis bilderna. Kan säga att hon är minst lika "excited" som jag är, om inte ännu mer. Allt känns toppen! 

Kayla, James, Dawn, Samuel & Jason

...

Someone use mac!

        

Monday morning

Härligt att vakna upp och se att man har två nya mail i inkorgen (ett från Kayla, och ett från James), 5 nya vänner på facebook (hela familjen Coste), samt två nya logginlägg (ett från Dawn, mamman, och ett   från Kayla.) Okej, nu måste jag försöka leva här och nu och inte drömma mig bort allt för mycket. Dags att ladda inför seriepremiären!

James skrev i mailet att man man var tvungen att se upp för alligatorer när man ska fiska, what? Jag som trodde att jag skulle till Florida och inte till Afrika, haha!

25 april

Efter att ha suttit och knopat ihop ett svar på brevet jag fick från värdfamiljen, skickade jag för två timmar sedan iväg det via mail. En snabb check av mailen innan det var dags att sova, och ett nytt mail. Inte ens två timmar tog det att få svar, imponerande! Om det fortsätter i den här takten kommer jag känna hela familjen utan och innan innan jag anländer i Tallahassee. Ett kort svar från James, pappan, där han uppmanade mig att adda alla i familjen på facebook. Anledningen var för att få se lite bilder på dem, som jag faktiskt bad om i mailet. Har nu skickat iväg vänförfrågningar och väntar nu på svar. James hade inte så mycket tid att svara, då han skulle iväg på ett bönemöte, ordning och reda må jag säga. Han skrev att han skulle svara på resten av mailet så fort han hade tid, frågan är ju hur långt tid det dröjer innan svaret kommer ;). Dags att sova.

Vadå bönesvar?!

Väntan har nu slagits om till en enorm längtan, en längtan efter att för första gången få träffa min världfamilj. Jag tror helt seriöst att jag har fått världens bästa familj. Låt mig ta det från början…

Under det senaste halvåret har jag loggat in och ut på min mail flera gånger per dag, för att se om jag har fått något informerande mail. Om jag inte har väntat på svar från stipendier, så har jag det varit på ett livstecken från Explorius. Men jag tror aldrig att jag har blivit så glad för ett mail, som jag blev igår. Tänk vad ett mail kan glädja, fascinerande! Mailet med rubriken ”Placering” var bättre än jag någonsin kunnat drömma om. En placering i Florida, bara det säger en del, och sen familjen! En familj som verkar vara given från ovan. Tre barn i åldrarna 16-11 år, ett engagemang i en Baptistkyrka, sportintresserade samt ett kärleksfullt föräldrapar. Vad mer kan man önska?


Bara genom att läsa det bifogade brevet, som följde i mailet, svävar jag på moln. Nog för att jag har bett om en kristen familj, men sen att få familjen Coste känns för bra för att vara sant. Att de bor i Florida gör ju inte saken sämre. Anledningen till varför jag inte har önskat delstat, har varit för att organisationen då enbart skulle behöva hitta en passande familj, och inte behöva vara begränsad till ett visst område. Att bli placerad i en bra familj, samt att få bo i Florida, låg bortom mina tankar. Har alltid föreställt mig att jag ska hamna i någon sketen delstat i mitten av USA, dit ingen skulle åka självmant. I vilket fall har jag nu fått alla pusselbitar på plats. Jag har delstat, familj, skola samt avresedatum. 29 juli bär det av till New York, för att senare åka vidare till Florida! Time to answer the family :)

 

FLOOORIDAA!!!!!

Vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag har nu fått placering i Tallahassee, i Florida! Helt galet! Måste bara springa ett varv runt huset, ringa alla jag känner och nypa mig själv i armen, innan jag kan samla mig och skriva ett mer utförligt inlägg. Håll ut! 

 

Dröm

Hade en liten halvknepig dröm i natt. Jag drömde att jag hade fått placering i en väldigt annorlunda familj. Det var en helt vanlig skoldag och jag hade precis kommit hem från skolan, då mamma kom fram till mig med två stycken handskrivna brev. Den förväntan som fanns i hennes ögon gav mig en visshet om att det var brev från värdfamiljen, men varför två brev? Jag öppnade i alla fall det ena, ett vinrött kuvert med en hyfsat fin handstil skrivet på framsidan. Jag började läsa brevet och ju längre jag kom, desto mer avskräckt blev jag. Brevet började med en berättelse om vad det egentligen innebär att ge sig iväg som utbytesstudent, vad familjen krävde av mig m.m. Jag öppnade det andra brevet, och då visade det sig att mamman och pappan hade skrivit var sina brev, med helt olika innehåll. De tyckte inte lika om särskilt många saker, speciellt inte vad det gällde hemmet och arbetsuppgifter. Har även ett svagt minne av att de inte ens bodde på samma ort, konstigt.

  

Engelska arbete

Idag började jag och Agnes, en klasskompis som också ska åka iväg som u.student till USA, med ett arbete i engelskan om att vara just utbytesstudent i USA. Alltså jag och engelska i skolan går inte riktigt ihop, vet inte om det är min fantastiska grund, (som aldrig blev lagd,) eller om det handlar om motivation hos mig samt min fina klass? I vilket fall så har både jag och Agnes förlängt engelska B kursen till hösten då vi kommer hem. Vi kommer då få göra ett nationellt prov och sen få våra betyg, rätt skönt att slippa pressa sig själv så hårt denna terminen, för att sedan bli besviken av resultatet.

Eftersom nästan ingen i min klass gör något vettigt på lektionerna sa jag till min lärare att jag inte tänker följa hennes planering, utan göra en egen, för att lära mig så mycket som möjligt inför USA. Jag och Agnes har nu bestämt oss för att redovisa vårt arbete någon gång i vår, no time limit ;). När vi satte oss ner för att göra en mind-map dök det upp tusen saker som vi skulle kunna ta med i vår redovisning, allt från maten i USA till hur det är att leva i en familj med enbart en förälder, (inte för att vi vet, men... haha). Fick även tipset av min lärare att det kan vara bra att se amerikanska serier för att bättra på sin hörförståelse, härligt att min lärare säge det, då behöver jag inte få dåligt samvete av att jag börjar kolla på en ny serie. Ska slå på stor och börja se 24 igen, måste dock vänta tills kära syster kommer hem, annars blir hon avis.