Eftersom detta är mitt första inlägg hade jag tänkt berätta lite om vad jag har gått igenom hittills. Nu menar jag inte min livshistoria från det att jag var ett, utan mer vad som har hänt när det gäller utbytesstudentsprocessen, från första tanke fram till idag.
Allting började för ungefär ett år sedan. Det var så att min kompis Rebecca Juslin hade bestämt sig för att åka iväg till USA som utbytesstudent under åren 2010/2011. Jag, som inte alls hade haft en tanke på att åka iväg tidigare, fick då en tanke. En tanke på att ta ett uppehåll från skolan och istället sticka iväg som utbytesstudent. Tanken växte allt mer under våren och jag nämnde det även för mina föräldrar någon gång under den årstiden. Reaktionen jag fick var väl varken bu eller bä. Eftersom jag inte alls hade tänkt åka iväg, och då inte heller förberett mina föräldrar på att fixa fram 100 000 på ett år, så var det första de sa. ”Sök stipendier, då har du chans att få ihop lite pengar till resan.”
Tanken på att söka stipendier fanns med mig i ungefär ett halvårs tid innan jag verkligen tog tag i det.Jag pratade med syv, lånade världens tjockaste bok på biblioteket, sökte på nätet, jag gjorde i princip allt för att få tag på de där stipendierna som ingen annan har hört talas om, och då inte heller sökt. Detta tog mer tid än jag hade förväntat mig, och det slutatde med att jag inte lyckades skriva klart en enda utan många ansökningar var halvklara.
Tiden gick, Rebecca åkte iväg, och skolan startade. Till en början gick det helt okej. Men ju längre tiden gick, desto mer tänkte jag på att jag faktiskt kunde vara i USA om ett år, om jag verkligen ansträngde mig. Jag bestämde mig då för att skriva klart de ansöknignar jag faktiskt hade börjat på, och i början av oktober skickade jag in 18 stycken stipendieansökningar. Jag skickade även in en intresseansökan till Explorius. Två dagar senare ringde telefonen. Jag och Josefin, som hon hette, bestämde en dag då jag och pappa skulle åka ner till Göteborg för intevju.
Den 14 oktober var det dags för intervju. Något som många är nervösa inför, men som verkligen inte är något att vara nervös över. Först pratade Josefin om hur allting ä upplagt, innan resan, under resan. Hon pratade om Explorius vision och om endel andra grejer som är bra att veta. Sedan var det en liten intervju då pappa var tvungen att gå iväg. Hon ställde lite frågor om varför jag vill åka iväg, vad jag förväntar mig m.m. Intervjun slutade med att hon ställde sex frågor på engelska, något som inte alls var så hemskt som jag trodde innan. Efter att intervjun var avklarat var det bara att vänta och se om jag blev antagen som utbytesstudent.
För två dagar sedan skickades pappret, där jag tackade ja till platsen, iväg. Det känns helt galet. Jag har inte fått reda på om jag får några stipendier eller inte, men nu är det bestämt. Om ett år befinner jag mig X antal mil härifrån. Det konstiga var att det var mamma som kryssade i att jag antar platsen som utbytesstudent, innan jag ens frågat henne och pappa om jag får åka iväg eller inte.
Under det senaste halvåret har mina tankar vart mer eller mindre upptagna av att tänka på USA. Jag har drömt om det, vart helt uppspelt, inte kunnat fokusera på skolan under vissa stunder och vart nervös över något som jag inte ens var säker på om det skulle inträffa, men nu är jag säker! Ansökningshandlingarna är inte klara, men jag är ändå på väg åt rätt håll. Har precis fått reda på att jag får förlänga min engelska B kurs tills jag kommer hem, då jag kommer tenta av den på något sätt. Allt verkar gå vägen! Ska söka några fler stipendier och även hoppas på att det löser sig.
Detta var en lite längre beskrivning än vad jag hade tänkt mig om vad som har hänt, och håller på att hända just nu. Har ni frågor och funderingar är det bara att höra av sig.
Kram
